Intervju

Wolf Alice – visionärer och missionärer

Publicerad: 2 oktober 2017 av Freja Wehrling

Wolf Alice tycks vara ett band som aldrig hejdar sig. De forsätter framåt i historien, inåt själen och uppför decibelerna. Redan från början fanns det något extra där, något som först enbart duon Ellie Rowsell och Joff Odie förstod, men snart även den allt större växande fanskaran. Andra som också hajade hypen var Joey Amey och Theo Ellis som till sist satte den slutgiltiga prägeln och gjorde bandet till en helhet. Sedan dess har kvartetten rätt explosionsartat skapat sitt avtryck på omvärlden. För trots att gruppen rör sig i den konformativa genren ”rock” är det ytterst lite med Wolf Alice som är allmängiltigt.

Gång på gång släpper de låtar som faller högre och landar hårdare än den förra. Redan på den första officiella EP:n Blush fanns det guldklimpar, och sedan dess har kvartetten fortsatt en regelrätt framåtmarsch mot toppen. Deras debutalbum 2015 blev väl mottaget av världen och med det massiva låtsläpp som deluxeversionen utgjorde fyllde gruppen upp sin kvot för ett tag. Men sådant sinar ju och när nyheten om att nytt material var på väg blev den nya skivan snabbt en av årets mest förväntade. Precis just nu är de aktuella med geniverket Visions of a Life och kan på riktigt ta över världen. Vi pratade med gitarristen Joff Odie om det nya albumet och om att fysiskt ändra på världen omkring en.

Wolf Alice har precis nått sin kulmen efter den hektiska perioden i att spela in en skiva och sedan promota den i intervjuer och i småshower. Jag har följt det här på Instagram och fått mig uppfattningen av att bandet har spelat festivaler i somras. Där finns hundratals bilder från livekonserter och jag kan tydligt komma ihåg en uppmaning från bandet att befinna sig vid en särskild scen vid ett särskilt klockslag. När jag frågar Joff om hur festivalandet har varit förstår han inte riktigt vad jag menar. Jag förklarar att jag vet att de har varit på festivaler och han ger med sig – de spelade två hemliga gigs på Reading och Leeds i slutet av sommaren.

– Det är den enda festivalen vi gjorde. Vi ville, eller snarare behövde, ta ett års avbrott från festivalerna. Vi kände därför att det blev något av en kompromiss för oss och samtidigt ett tillfälle att premiära nya låtar under tiden som folk kunde filma och hålla på och festivala. Men att då begränsa det till två små-gig. Det var himla kul. Jag menar, en förväntar sig inte att folk ska dyka upp och hoppa runt klockan 12 mitt på dagen på en festival. Själv förstår jag det inte riktigt.

När vi pratar är det tre dagar kvar tills albumet släpps. Joff går i rundgång på frågan ifall de är peppade på att släppa skivan. Bandet har på sin Instagram haft flera olika nedräkningar i albumets tema. Först, innan all information om skivan kommit ut, släpptes vykortsliknande inlägg om låttitlar och tillhörande texter. I början av september började även en nedräkning inför albumets releasedatum. Trots hypen som de själva till stor del närt på, känner gruppen ingen särskild press inför uppföljaren till debuten.

– Den enda pressen som existerar är den som finns inom oss. Det finns liksom mest en press att bättra på vad vi tidigare har gjort. Det enda vi kan göra är att skapa musik som vi tycker låter bra. Så länge som det är vi som står för den här skivan och vi tycker det vi gör är bra funkar det.

Hur har ni växt med Visions of a Life?

– Tekniskt sett så tycker jag att alla har växt så djävulskt mycket. Det finns spår på den här skivan som kanske inte hade kunnat vara genomförbara tidigare. Allas spelstandard har också förbättras. Visions of a Life, åttaminuterslåten, där är trummorna och basen inspelade i en oavbruten tagning. Det kanske inte låter som så mycket, men inspelningar på åtta minuter som genomgående ändrar tempo är verkligen svårt. Men vi ville behålla det naturligt. Och de (Ellis och Amey, reds anm.) absolut körde över det hela på samma sätt som de gjorde med Beautifully Unconventional och Formidable Cool och de där riktigt tighta rytmsektionerna. Jag tycker också att Ellie har växt så jävla mycket som sångare. Själv var jag fantastisk redan innan, så jag har inte växt så mycket, haha!

Förutom att bandet har växt rent tekniskt, finns det element på Visions of a Life som är nya för Wolf Alice. Fler ljud nyanserar deras rock och det är tydligt att bandet jobbat med detta. Jag berättar att jag läst i en intervju med NME att de den här gången bestämde sig för att prova alla spontana idéer i inspelningsprocessen. Odie utvecklar:

– Vi ville vara modiga. Du ångrar bara de saker, eller för det mesta i alla fall, som du inte gör. Med den första skivan kom vi till slut till en punkt där vi hela tiden tänkte saker som ”Vi borde göra så här och så där”, men aldrig gjorde det – antingen om det berodde på att tiden var för knapp eller för att vi inte litade tillräckligt mycket på oss själva. Vi hade sjukt mycket mer tid för att göra den här skivan. Den första spelades in inom loppet av sex veckor, och den här under runt tre månader. Vi hade mycket tid helt enkelt.

Kan du nämna några sådana spontana beslut som blev riktigt bra i slutändan?

– Det är saker som att vi hade två studios. Ett rum var egentligen ett förråd med typ tio vintagesyntar, en gitarrförstärkare och inspelningsmaskiner. Så en kunde gå över dit mellan olika sessioner och där var det okej om en släppte loss och experimenterade på ett spår hela dagen, även om det inte resulterade i något fysiskt. Jag kommer ihåg en eftermiddag i B-studion när jag tror att de andra spelade in något till Don’t Delete the Kisses i huvudstudion. Jag ägnade en hel eftermiddag med min gitarr där och försökte få till pickups till Space & Time där inne – jag bokstavligen slängde gitarren in i väggen och sånt.

Det är en riktigt genuin aggressivitet i den låten, alltså?

– Ja, det måste det ju bara. Den kommer ju från en fysisk känsla, inte sant?

  • Visions of a Life spelades in i Los Angeles tillsammans med producenten Justin Meldal-Johnsen som sannerligen en imponerande repertoar. Bland annat har han jobbat med Beck och Tegan and Sara och rör sig mellan flera olika genrer. My Love Is Cool producerades däremot av Mike Crossey som har ett mer rockinriktat fokus på produktionen. Jag frågar om det var ett medvetet val att gå till en producent som har ett bredare spektrum.

    – Absolut. Du svarade nästan frågan för mig. Vi gillar ju att utforska många olika ljud och i stora drag täcka flera ljudlandskap rent stilmässigt, och Justin har en liknande slags tankebana när det kommer till produktioner. Han gör en hel del grejer. Han har jobbat med M83, vilket är väldigt polerat och poppigt, och så har han gjort The Raveonettes, vilket är väldigt hårt och spetsigt. Sen har han även gjort saker som Paramore, vilket ligger någonstans där emellan. Han är en fantastisk musiker – han är förmodligen, eller jag tycker att han är, en av de bästa basspelarna i världen. Han är verkligen en fantastisk, fantastisk musiker. Det var en superspännande chans att få jobba med honom.

    Kände ni att han tog er till den där nästa nivån?

    – Ja. Inte låtskrivarmässigt, eftersom allt på så sätt redan var klart, men vi jobbade hårdare. Jag tror att han är väldigt duktig på att få folk att göra sina bästa utföranden för att han är en så bra musiker själv. Hans kunskap om produktion är sedan löjlig den med, både rent tekniskt och instrumentalt alltså.

    Väl på albumet blir den utsökta produktionen kännbar och ljuden rör sig mycket riktigt från polerade till spetsiga. Vad som också märks av är att gitarrerna är hårdare än någonsin. Wolf Alice har alltid varit ett rockband, och har inget problem med den titeln, men på Visions of a Life rör sig stundvis ackorden mot ren hårdrock. Odie förklarar hur det ligger till med det.

    – Det beror alltid på själva låten, ifall det passar eller inte. Jag tror att vi hela tiden blir bättre och jag tror att gitarrerna som vi får till på den här skivan på många sätt är mer fulländade än de vi fick på första skivan. Jag tror att det fanns tillfällen då när vi egentligen ville ha gitarrer så hårda som de här, men inte visste hur vi skulle göra för att nå dit.

    Grunden i Wolf Alices smått genialiska verk är texterna och låtstrukturerna som på samma gång är omtumlande och kristallklara i sitt budskap. Låtrecepten är inte på något sätt nya, men ändå får britterna det att låta så. I de flesta intervjuer framställs det som att Rowsell är hjärnan bakom det här, eller i alla fall geniet, något som Joff inte helt går med på.

    – Alla har skrivit på skivan. I de flesta fall är det en idé som någon av oss har som vi sedan bygger på tillsammans. Ibland skriver Ellie hela låtar, men för det mesta så skriver och bidrar alla.

    Och hur ser det ut instrumentalt?

    – Jag gillar när du kan släppa loss, när du får resultaten via jam-sessioner. Ibland känner jag att du kommer på något riktigt unikt, det låter lite töntigt, men när du inte tänker alltför mycket på det. Om du bara försöker att känna av musiken i stället för att försöka se på det för intellektuellt. Då tror jag att du kan hitta något väldigt mycket mer intressant.

    Känner du att du behöver vara på något speciellt ställe för att nå hit?

    – Nej, inspiration kan slå till närsomhelst egentligen. Du vet, det är det som är så fantastiskt i dag. Att även om de andra inte är omkring så har man inspelningsappar på mobilen eller på datorn med Logic och sånt. Jag har liksom Garage Band på min mobil så jag kan bara koppla upp min gitarr dit. Det finns så mycket bra med teknologi som verkligen tillåter dig att göra musik när som helst du känner dig kreativ.

    Ni spelade in låtarna i Los Angeles. Känner du att omgivningen på något sätt påverkade soundet?

    – Nej. Men det var fint där, och det var väldigt trevligt att kunna vara i den studion som vi spelade in i. Stället kallas Music Friend i Eagle Rock och den låg i trädgården bakom teknikerns hus, så det var väldigt hemtrevligt. Studion hade även fönster, vilket är ovanligt – oftast spelar man in i mörket eftersom fönster inte är bra för ljudet. Men studion här var fantastisk. Vi kunde hänga och chilla i trädgården och kände oss hemma där, vilket var en skön omväxling.

    Efter att skivan var klar spelade bandet en rad intima shower i USA och i Storbritannien – också en rätt stor omväxling i jämförelse med de gigantiska festivalscener de har stått på. Jag frågar om vad de uppskattar mest, när det är gigantiskt som Pyramidscenen på Glastonbury eller litet och mysigt.

    – Det är verkligen två olika saker. Pyramidscenen var helt otrolig, om inte en aningen bisarr. Du går ut där med ett frågetecken över huvudet och undrar i fall du klarar av det eller inte. Men det är också något fantastiskt med att gå in i en liten lokal full av människor som du vet är på din sida och som du vet att du kommer ha det skönt med på en gång. Där vet du hur lokalen fungerar och där vet du hur publiken reagerar. De är båda väldigt olika. Vi gjorde en månad i USA och några veckor i Storbritannien med småshower, där vi bara spelade för hundra eller tvåhundra människor per kväll. Det var så härligt att göra det. Där kunde du helt släppa loss, verkligen.

    Känner du att du kan känna av publiken bättre där?

    – Ja. På vissa sätt kan det också vara läskigare att se publiken så nära och vara i en liten lokal. De står mitt framför dig, och du kan inte gömma dig någonstans.

    Har ni som band några fler mål som ni vill nå?

    – Vi vill mest fortsätta göra bra musik. Vi vill komma till en nivå i Storbritannien eller någon annanstans i världen där vi headlinar några små festivaler och sedan kanske några större. Att headlina helt enkelt.

    Jag tänker att det är ett väldigt rimligt mål för er.

    – Att headlina Glastonbury?

    Lätt, någon dag!

    – Tack, jag hoppas det. Jag tror inte att vi kommer att göra det, men jag hoppas.

  • Bortsett från scenerna på festivalerna har Wolf Alice även varit aktiva i den politiska scenen i England. Under tiden som kampanjerna för landets omval pågick lade bandet upp flera uppmaningar till sina fans på hemmaplan att registrera sig för att rösta och stötta Labour-kandidaten Jeremy Corbyn som motsatte Theresa May. De var även med på ett flertal demonstrationer och spelade för stöd till Labour-partiet. Gitarristen förklarar dock att detta är en annan sida av bandet, separerad från den musikaliska.

    – Det är svårt. Jag tror att sångerna på det här albumet kommer från väldigt personliga ställen hos oss, snarare än större och bredare politiska teman. Vi är väldigt lyckligt lottade på det sättet egentligen, att alla vi fyra i bandet delar en väldigt liknande sorts världsuppfattning. Jag tror inte att så många andra band har det så. Vi kände alla väldigt tydligt för det som försiggick i valet. Vi tyckte alla att Jeremy Corbyn var framtiden, även om han i slutändan inte vann. Han representerade människor som vanligtvis inte är inkluderade i samhället och han såg för deras bästa. Och vi kände det här så starkt att vi ville göra vår del för att stötta honom.

    Känner du att den här medvetenheten hänger ihop med att vara en artist nuförtiden?

    – Nja, eller det är väl mest att allt är politik nuförtiden, visst? Jag menar allt som vi gör. Bara att vara en del av samhället är en politisk ställning och att skriva låtar är att ta en politisk ställning. Även om det inte är Bob Dylan eller Rage Against the Machine och sånt har allt ett politiskt ställningstagande. Jag skulle vilja att fler artister, eller egentligen skulle jag vilja att fler människor blev mer politiskt medvetna. Det är ett stort problem i Storbritannien, jag vet inte hur det är med er därborta, men här har vi en politisk klass som enbart utgörs av rika, 50-nånting gamla, vita män. Och det väcker alla sorters frågor om representation och faktumet att vårt land styrs av en väldigt liten del av befolkningen som är vita rika män. Så för att kunna ändra på det tror jag att alla behöver engagera sig politiskt, för det kommer alltid finnas en barriär där om inte människor bestämmer sig för att de inte längre vill att den där barriären ska existera.

    Det låter logiskt. Själv hoppas jag att det kommer att ändras med kommande generationer.

    – Ja. Själv är jag inte ett stort fan av internet, men jag tror att det tar saker till en ny nivå. Speciellt under valet när information som tidigare varit gömd kom ut till allmänheten. När folk förstår att de här gamla mediaföretagen är extremt partiska angående politiken.

    Jag är dock alltid lite orolig för att folk låter det här stanna på nätet. I stället för att faktiskt gå på demonstrationer och ändra på saker fysiskt.

    – Jag vet, det är en intressant poäng. Jag tror att det är lätt att skriva något på nätet, men att sedan fullfölja det är, precis som du säger, en annan sak. Så därför var det viktigt för oss att i den aspekten faktiskt spela för Labour-partiet och göra den fysiska delen av det, i stället för att bara skriva om saker på internet. Jag menar, det är också bra, men som du säger är det inte en faktisk handling.

    Som första singel inför skivan släpptes Yuk Foo och många blev tagna av den aggressiva låten. Det är punkigare är Wolf Alice någonsin låtit och kanske inte helt vad som förväntades. Här sjunger Ellie bland annat ”And now I’m fucked, and that fucks you too / So fuck the world, and you, and you and you” i en av årets både argaste och härligaste känslouttömningar. Efter denna bomb kom kärlekssagan Don’t Delete the Kisses som för att mjuka till oss och jag undrar om de här två låtarna representerar stadiet som världen befinner sig i just nu.

    – Jag kanske inte skulle beskriva det så bokstavligt, men givetvis är kärlek fantastiskt. Vem behöver inte kärlek? Det är vad som får jorden att snurra. Men jag tycker att Yuk Foo är väldigt intressant, för även i sin kontext och med musik så tycker folk att den är väldigt konfronterande. De tycker att Yuk Foo är konfliktsökande och det är egentligen exakt vad låten är menad att vara. Det är bokstavligen en reflektion över hur det är att vara arg. Hur det känns att vara arg, och för oss, låter det en hel del som Yuk Foo. Och varför inte? Du är tillåten att vara arg. Jag tror att ilska är bra, det följs ju oftast av något bättre, inte sant?

    Med singlarna som har släppts bevisar Wolf Alice att de är kvar i världen för att stanna, arga eller inte. Förhoppningsvis tar Visions of a Life dem till högre höjder än tidigare – det är ett fantastiskt verk som kvartetten har närt vid sin barm. Jag undrar slutligen om allt det här var något som Joff och Ellie hade i tankarna när de ursprungligen startade gruppen.

    – Jag menar, vi hade ju tagit det, så klart att vi hade, om någon hade erbjudit oss det här. Jag tror att det alltid fanns en slags medvetenhet om att vi var bra, även om ingen annan kunde se det alldeles vid starten. Ellie är en fantastisk låtskrivare, du måste hålla för öronen för att inte förstå hur bra hon är. Så jag tror att vi alltid visste att vi hade något och det är detta som vi bara har fortsatt med att göra.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 707 [name] => Wolf Alice [slug] => wolf-alice [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 708 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 14 [filter] => raw ) )