Wolf Alice
Visions of a Life

3 oktober, 2017
Recension av Freja Wehrling
9

Wolf Alice har alltid varit ett svårdefinierbart rockband. Just etiketten tycks de inte ha något speciellt emot, men att precisera exakt vad kvartetten gör för musik verkar vara musikmedias akilleshäl. På sitt nya album använder de just den här ambivalensen till sin styrka och bygger samman ett väl ihoplappat mästerverk med den.

Skivomslaget till Visions of a Life är en bild av Ellie Rowsells moster i vad sångerskan själv tycker är ett uppenbart exempel på en imaginär låtsaslek. Rowsell förklarar i en intervju med Vevo att det är ett stadium hon själv befunnit sig i under hela sin uppväxt, och något som fortsätter att genomsyra hennes musik än i dag. På den nya skivan blir den här tematiken extra tydlig och utan någon utstakad röd tråd öppnar varje ny låt en outforskad dörr. Här kastas du gång på gång in i den drömvärld som är Rowsells, påmanad av resterande medlemmar av bandet. Wolf Alice kramar ut allehanda känslor ur sina sinnen och gömmer dem olika väl i sina låtar. Vartannat finns det en stenhård musikmur kring det som är viktigt i livet och vartannat ligger ett raseri öppet för allmän beskådan. Spåren växlar från att vara mjukt filosoferande till att bli aggressiva känslouttömningar – ibland går det på sekunder och ibland bygger en hel låt upp till en stormliknande kollision.

Det är mycket som försiggår i Wolf Alices episka uppföljare och i detta kaos har bandet fångat essensen av den tumultartade värld vi lever. Kanske inte nödvändigtvis all galenskap som befinner sig på jorden för tillfället, utan i stället det konstanta upplösningstillståndet som tillkommer av att tänka lite för mycket. Här skiner Rowsell igenom, en människa som genom sina texter alltid tycks befinna sig i inre konfrontationer. I Don’t Delete the Kisses följer vi med henne in i en förälskelses första stadium. Här bygger hon själv upp de fällor som hon ständigt tampas med i en kamp för att få kontroll över sina känslor. Försiktigt erkänner sångerskan ”Instead I’m typing you a message / That I know I’ll never send” och flyr ifrån situationen innan den urartar med ”And there’s the night-bus, I have to go / And the doors are closing and you were waving”. Det fortsätter in i refrängen med ”What if it’s not meant for me?”och här skriks de ord ut som sällan uttalas fysiskt. I takt med att låten fortgår förändras dock sinnesstämningen och i stället för att kämpa emot släpper Rowsell på kontrollen över känslorna och fullständigt frossar i detta. ”I look at your picture and I smile / How awful’s that? I’m like a teenage girl / I might as well write all over my notebook / That you ‘rock my world!’”. Don’t Delete the Kisses blir till en av årets bästa kärlekslåtar och ett fullständigt förkrossande exempel på Wolf Alices låtskrivarkompetens.

I Sky Musings får vi se en än mer betänksam sida av Rowsell. I samma mjuka sång beskriver hon tankarna som kryper fram när man befinner sig några mil upp i luften på ett flygplan. Katastrofer och Gud snuddar vid tankebanorna och hon undrar om det är temperaturskillnaden eller minivinet som får henne att tänka så här. Hennes frammumlande funderingar är så sköra och nästan obekvämt nära, men trots att hon tappar tråden i mitten av låten framförs de med en självsäkerhet. Räknat på det gångna året är Rowsell långt ifrån ensam om att stå upp för sina känslor – vi finner det hos Lorde, Big Thief och Julien Baker. Det är ett välbehövligt ombyte att kvinnliga artister som tidigare avskrivits som sentimentala nu får allt större utrymme att uttrycka sig själva. Rowsell känner mycket, och hon tillåter sig själv att göra det.

Vad som vid sidan av texterna sluter samman skivan är den ständigt briljanta musiken. I produktionsstolen sitter Justin Meldal-Johnson och hans breda spektrum av influenser färgar tydligt ljudbilden. Här har Wolf Alice fått med sig precis de delar de vill ha av världens genrer. Den här lysande musikaliska ambivalensen var tydligt redan vid debuten, i spår som You’re a Germ och Moaning Lisa Smile, men på Visions of a Life får det ta en helt annan plats. I både Sadboy och St. Purple & Green visar gruppen att de bemästrar sitt sound till fullo. Här uppvisas lika delar elegans som rå energi, allt precis efter Wolf Alices visioner.

Titelspåret, som hittas alldeles i slutet av plattan, är det som med rätta får definiera hela verket. Den nära åtta minuter långa låten börjar med ett hypnotiskt Led Zeppelin-gung och skulle kunna liknas vid Wolf Alices Kashmir. Att gruppen har gett sig på den här gnisslande domedagslåten och utför den galant påvisar en glöd som få andra band i världen kan mäta sig med. Här gör Rowsell det klart för alla att man i samma veva kan vara både känslostyrd och självständig. Likt den nya tidens förebild sjunger hon ”I heard that journeys end in lover’s meeting / But my journey ends / When my heart stops beating”. Hon är bandets flaggbärare och Visions of a Life är deras livsverk. Med alla sina krokar, genrer och melodier är det ett bubblande album som inte går att koka ned till något behändigt, men det behövs inte. Komplexiteten i det är sådant som senare blir historia och som redan nu känns helt oslagbart.

Skivbolag: Dirty Hit Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 707 [name] => Wolf Alice [slug] => wolf-alice [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 708 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 15 [filter] => raw ) )