Yaeji
EP2

14 november, 2017
Recension av Alice Dadgostar
8

Det är svårt att inte bli småbesatt av leklystna sångerskan och producenten Yaeji, en artist som inte bara lyckas hålla sitt Boiler Room-set kokande från början till slut, utan genomför det hela på ett hämningslöst sätt. 24-åringen, med bas i New York och Seoul, tar både flipp och kontroll till en ny nivå, binder de två samman till en hybrid av ett barns gränslösa fantasi och en elektronisk Gandalf som har alla svar i sin hand.

Svaren ligger delvis i den kaxiga men tilltalande tonen – hon fintar oss ständigt samtidigt som vi befinner oss tätt intill. Delvis handlar tilliten om den lilla värld som rymmer sig i Yaejis röst. En balans av sylvass sensualitet och närmast lugn som gör en snudd på meditativt avslappnad och sprängfylld av lust samtidigt. Man känner sig utvald. Man utvecklar en personlig relation till rösten som fängslar/rappar/viskar/sjunger i ens öra.

Det blir uppenbart på EP2, Yaejis femspåriga nysläpp, att ett av fundamenten i den säkerhet hon levererar, tveklöst och banbrytande i ett, vilar på låtarnas intron. Inledningsvis serveras Feelings Change, en omedelbar hypnotisering av den silkeslena hopflätningen av Yaejis röst med en drömsk, om än explicit bakgrund. Nedvarvningen kommer först och det kan tänkas vara riskabelt men det är det som är lite av essensen med Yaeji: man glömmer bort riskerna hon ideligt tar. I linje med den experimentella framtoningen musikstilmässigt, bidrar det estetiska arbetet till Yaejis förledande aura. Videon till Drink I’m Sippin On är förhållandevis okonstlad men lyckas på samma gång vara både spännande och självklar kring färg, form och miljö. Det hon skapar känns i allmänhet självklart, som om det funnits där hela tiden. Därtill förmågan att bygga in sina kvasikufiska drag i en slutprodukt som är attraktiv för en ganska bred publik. Från lättsam pop till dov house.

Med de mjuka lakanen i ryggen inkommer Raingurl vars begynnande sekunder pulserar som sista timmen i en industrilokal, för att sedan flyta in i en välbekant förlösning uppburen av såväl housepulsen som lenheten och inte minst den pricksäkra blandningen av koreansk och engelsk text. Samtliga fem låtar präglas av självständigt skarp karaktär, en spegling av Yaeji själv, trots – eller kanske tack vare – en lysande röd tråd rakt igenom. Tvära kast i ordnade former kan på sätt och vis vara nyckeln till att hålla publikens uppmärksamhet så brinnande som här. Vi blir enormt nyfikna av den enkla anledningen att hon så tydligt visar prov på den känslan själv.

Texten i Drink I‘m Sippin On refererar till känslan av att vara full, en påminnelse om att bekvämligheten och orädslan går att framkalla även utan alkohol (”Bringing out the colors in me / I feel so fine / Making up for what you can’t see / I feel so fine”) och det är i någon mån färgerna hon nämner som vi minns Yaeji med. Vi marineras i dem i musikvideon, ur hennes person och pillemariska sinnen.

Skivbolag: Godmode