Live

Yung Lean
Way Out West, 12/8 – 2016

Publicerad: 15 augusti 2016 av Magnus Olsson

8

Det pratas ofta om den svenska hiphop-vågen. En scen som fått nytändning, som väckts till liv av det politiska klimatet och som skildrar den verklighet vi lever i. Men det pratas sällan om Yung Lean och hans emotionella skapelse. Hur han byggt upp en fanbase så dedikerad att de nästan gråter ikapp. Att han introducerat Sverige för en ny form av subkultur i tiden – från bucket-hats till klädkoden sport gothic, som fansen med kärlek omgärdar. Han nämns inte ens i förbifarten. Trots att han just nu är Sveriges enda internationella rappare.

Men på Way Out West är han en självklar stjärna. Den blivande Calvin Klein-modellen avslutar fredagen i Linnétältet i storstilad maner. Det första egentliga erkännandet här. Resan från internetfenomen till traptunga beats blir allt tydligare när han nästan river det här tältet, bara genom att låta basen vibrera. Mycket grundar sig i fansens gränslösa kärlek – som i sann Bieber-anda målar upp Yung Lean till (Yung) Gud. Det är inga tonårsskrik, mer någon form av målbrottsvrål som ekar innanför tältduken, trots att det är långt ifrån fullt.

Linnétältet liknas bäst vid ett sektmöte. Fansens gränslösa kärlek är något av det sjukaste vi sett. Vi pratar total hängivenhet. En publik som kan varenda vers utan till som om det vore en radiohit och som studsar mer än en duracellkanin mäktar med. Och från scen smattras det bara på. Yung Lean har kritiserats för sin släpande rapstil, men den här kvällen är hans mun som en kulspruta, där han iklädd kavaj och Adidas-byxor spottar ur sig rader på löpande band.

Och de där ”hitsen” de skiter han i, den här kvällen är inte till för något publikfrieri – det här är samma kompromisslösa hårdhet som Warlords karga ljudbilder. Hur mycket vi än önskar att han rappar om Zooey Deschanel, är det här en större helhet där tempot blir viktigare än låtarna. Och mycket riktigt fungerar det som tändvätska på en publik som redan brinner.

Det är först i Ghosttown som han visar upp den mer atmosfäriska sidan av projektet Yung Lean. För visst står produktionerna för en betydande del av hela hans existens, men det är trots allt den enorma allsången till raderna ”Stocktown, Ghost town, SBE / I don’t give a fuck about no one except me” som smäller högst den här kvällen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 409 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1672 [name] => Yung Lean [slug] => yung-lean [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1673 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 20 [filter] => raw ) )